19 november 2007

Upp och ned...

På ett sätt är det upp, just nu. I morse och i förmiddags var det ned. Några anteckningar:

kl. 07:47. "Strax efter att jag gick upp kom en slags allmän värk, inte så stark, men den fanns där. Sedan blev det liksom värre. Tog Brufen och Paraflex. Segheten ökade något och, senare, i bilen hade jag svårt för att ta mig i ur bilen. Just nu (07:46), på jobbet, känns det något bättre."

kl. 09:32. "Mitt närminne är obefintligt? Disträ? Tänker på annat?"

Sista kommentaren handlade om att jag hela tiden tappar tråden. Jag kan sitta med ett papper i handen, telefonen ringer, jag svarar. Avslutar samtalet. Tittar på papperet i handen och har ingen aning om av vilken anledning jag håller i just det papperet.

Jag kan hålla på och skriva ett mejl, ser att jag måste kolla en detalj i min pärm (har bara en), tittar i pärmen. Kommer inte på vad det är jag letar efter. Tittar på mejlet som jag håller på och skriver. Vad handlar det om? Varför skrev jag det där?

Sådär kan det hålla på och det är skitjobbigt. Det är vid sådana tillfällen som jag inser att det kan bli problem att hinna med min enda arbetsuppgift inom mina 10 timmar per vecka.

Och jag inser också att jag är inte 100% effektiv inom mina 25%. Jag är kanske 65%? Hur mäter man det? Ja, jag struntar egentligen i det. Jag jobbar på så gott jag kan. Funkar inte det så måste jag väl sluta jobba. Någonstans går väl det en gräns, även för mig.

För ca 95 minuter sedan sa jag till hustrun att med den aktivitet jag har är hemma (efter 1g Alvedon, 250mg Paraflex, 400mg Brufen och 100mg Koffein) så borde jag klara att öka min arbetstid till 20 timmar per vecka.

Ställ den tanken i relation till det jag skrev först.

Jag har inte kontakt med mig själv, eller nåt?

6 kommentarer:

Gunveig sa...

Hööö, nu hänger jag inte med mera i dina funderingar, du låter nog ganska virrig. Det är nåt som inte riktigt stämmer....

Kram

Nisse sa...

Har du också upptäckt det...

Jag är inte i kontakt med min egen förmiddag. Pantat närminne, eller nåt. Jag hade helt enkelt glömt vad jag kände och tänkte, på jobbet, på förmiddagen. (Därför skickar jag mejl till mig själv)

Jag kunde ju knappt ta mig ur bilen...

Och på kvällen går jag och funderar på att börja jobba mer...

Om jag inte förde sådana här dagboksanteckningar så skulle jag antagligen vara totalt fallfärdig och sängliggande. (Jag glömmer alltså vad jag har skrivit på förmiddagen).

Obefintligt besvärs- och/eller smärtminne kan vi också kalla det.

Gunveig sa...

Jag lider av precis samma symptom, kan inte komma ihåg hur jag mådde för en stund sedan. Jag har trott att det har med min hjärnskada att göra, men kanske det inte är så. Man behöver kanske snabbt glömma den värsta smärtan för att komma vidare?

Nisse sa...

Ja så kan det vara! Vi kan oftast precis på nästan sekunden tala om när ett ont (kan man skriva så?) började. Men om någon frågar när det slutade, ja då har man oftast inte en susning.

Jag kallar det dåligt smärtminne.

Sedan tror jag att de spända muskler jag har gör att jag får svårt med koncentrationen.

Spända muskler är ju som en slags stress. Det behöver inte göra ont. Men lägg en smärta på det - jag då blir du ordentligt trött och kan oftast inte uträtta så värst mycket meningsfullt. Om du nu inte tar någon form av smärtlindring.

Kristina sa...

Nisse!
Jag känner också igen mig. Jag har varit på samtal hos en psykolog för jag trodde allvarligt att det var någon sjukdom, denna glömska.

Men denna psykologs förklaring är att det tar så mycket kraft att gå med smärta så hjärnan orkar inte riktigt. Sorgeprocesser och allt annat, ex muskelspänningar till följd av smärtan, som följer med tar också mycket kraft.
Ibland tar sig tröttheten sådana uttryck som glömska. Jag tycker det låter riktigt så jag tog till mig det.
Det är väldigt otäckt men lugn, du har inte ett pantat närminne!
Kramar i massor!

Nisse sa...

Kristina:
Jag har ett ruggigt "det hände förr" minne...

Mitt närmminne består av det jag skriver ned.

Kramar!

Gunveig:
Kramar!