Min sjukhistoria 2007 (januari-oktober)

Börjar året med 50% arbete. Ett gäng diffusa besvär utvecklar sig. Blir fortare trött. Mäktar inte med att träna in ett nytt BAS-jympapass. F&S VBG ger sitt tillstånd till att jag får köra höstterminens pass.

Dåvarande verksamhetschef i F&S stökar till det på så vis att jag får byta lokal. Min jympa flyttar från Onsjö till Hagalhallen. Inte bra, riktigt dåligt.

Jobbet känns mer och mer belastande. Nästan kontinuerliga samtal med chefen om att vi måste prioritera bort arbetsuppgifter. Jag kan inte sköta 100% arbetsuppgifter inom 50% arbetstid, att det ska vara så svårt att fatta?

Besvärsläget:
Känselförändringar i vänster lillfinger och lillfingersidan av vänster underarm. Mer autonoma muskelaktiviteter (sammandragningar, ryckningar) i triceps vänster och även höger arm. Något ökad värk i höger arm. Mer motstånd i benen när jag promenerar. Får brännande / svidande värk / smärta i vänster fot, efter ett tag, när jag promenerar, går över mot slutet av promenaden. Tinnitus oförändrat. Något bättre i magen.

Försökte, trots besvär, att arbetsträna upp till 75%. Fast egentligen var det mest för att jag inte hann med att göra alla de arbetsuppgifter jag hade, inom mina 50%. Det sket sig…

Nya tag med chefen om färre antal arbetsuppgifter.

Magen krånglar.

Noterar att jag ofta tar koffeintabletter och köper, och dricker energidrycker, för att orka med. Känner mig ofta helt slut. Väldigt trött.

Behöver vila oftare och längre.

Det som lättar upp den här våren är ett antal investeringar, bl.a. en ny liten digitalkamera och så en riktigt digital systemkamera. Tillbringar många timmar ute i naturen och smyger omkring, mest på ormar. Glömmer, känner inte, alla besvär när jag ”smyger”.

Börjar få koncentrationssvårigheter och minnesstörningar. Noll marginaler. Fortfarande problem med kraften i benen? Stora problem med orken, sover mycket. Utöver vanlig nattsömn (ca 8timmar) kan det bli 2-4 timmar på eftermiddagen också.

Mer värk i nacke och övre delen av ryggen. Mer värk i vänsterarmen, utöver den i högerarmen.

Märker att jag bara klarat att jobba ca 3 timmar sedan kan jag inte koncentrera mig längre och väsandet (tinnitusen) ökar och blir mycket störande.

Semester:
Vi åker till England med flyg och hyr en bil (Ford Focus 06:a). Vänstertrafik med en invand vänsterstyrd bil, det fixar jag. Men en högerstyrd bil! Istanes! Det var svettigt.
Men trots det, översvämningar och terroristhot samt exploderande gasbilar så var våra 14 dagar i främst södra England helt underbara. Jag fick bese och uppleva Stonhenge, Lands End, Eden Project, Dartmoor, Exmoor, Peak District och Sherwoodskogen.
När vi var i Manchester fick jag ett SMS från sonen som meddelade att vår hund bitit av en bit av ett öra på en annan hund. Attans!

Torsdagen den 12 juli 07 kl 08:00 fick vår Collietik Tessie somna in. Hon blev 3½ år. Aggressiviteten gick över styr och blev bara värre. Riktade sig emellanåt även mot folk.

Semestern avslutades i Skåne med start på Kronovalls slott och slut på Löderups Strandbads Camping. Snacka om klassresa. Och vi trivs definitivt bäst på campingar.

Noterar att längre promenader skapar nära-döden-upplevelser. Och så har jag fått tillbaka det där irriterande ”duttandet” eller dunkandet i vänster öra. Det skedde när jag flög hem från England. Och så gör det rackarnas ont i vänster fot, på insidan, vid fotvalvet.

Efter kontakt med vårdcentralsdoktorn blev det sjukskrivning. Från 30/7-07 arbetar jag 25%.

Ringde distrikssjukgymnastiken och fick en tid. Det bestämdes att jag skulle testa akupunktur (igen). Förra gången (2004/2005?) hade sjukgymnast Johan problem med att få in nålarna, de böjde sig. Ibland berodde det på att huden var hård, läderartad (s.k. apelsinhud). Det beror på att huden inte får tillräcklig blodförsörjning, vilket i sin tur beror på att underliggande muskulatur är så hårt spänd så att de, i princip, stryper blodförsörjningen till huden.
Nålarna böjde sig också p.g.a. allt för spända muskler. De var så hårda så nålen helt enkelt inte gick att få in. Han fick lägga nålen utmed muskeln.

Den här gången var det annorlunda. Musklerna och huden var något mjukare. Sjukgymnast AnnaCarin fick för det mesta in dem. Däremot noterade jag att de nålar som sattes på vänster sida gjorde så ont så att jag nästan flög i taket. Höger sida var inget att orda om.

Eftersom jag fick den här akupunkturen främst för att stressa av – få musklerna att slappna av. Så sket sig ju det liksom. Nu var jag ju hyperstressad för själva akupunkturen. Den eventuella avslappande effekt akupunkturen hade hjälpte ju i så fall bara mot stressen inför akupunkturen.

Vi 7:e eller möjligtvis 8:e tillfället bad jag AnnaCarin om att få slippa mer akupunkturbehandlingar. Kunde vi hitta på något annat?

Det blev bassängavslappning, i väntan på deltagande i en stresshanteringsutbildning. Den utbildningen startar i början på 2008.

Glaskroppsavlossning: En olycka kommer sällan ensam…
Har i några dagar haft problem med ljusblixtar i främst vänsterögats periferi. Var till ögonmottagningen. Doktorn hittar ”grodyngel” i ögat och konstaterar att jag sannolikt har s.k. glaskroppsavlossning. Normalt leder det där till näthinneavlossning. Men eftersom mitt synfel är så pass litet (+3) så är min glaskropp relativt rund. Och det ska då minska sannolikheten för näthinneavlossning.

Efter många om och men lyckas jag få till stånd ett s.k. avstämningsmöte (rehabiliteringsmöte) med min vårdcentralsdoktor, handläggare från försäkringskassan, min chef och en representant från vårt s.k. personalkontor.

Sedan en kort tid tillbaka funkar det mycket bättre på jobbet, chefen har börjat fatta. Numer har jag egentligen bara en enda arbetsuppgift som då ska skötas på 10 tim/vecka. Jag är ansvarig för en IT-inventarieförteckning (ca 1000 apparater) och så ansvarar jag för s.k. Ny- och ReInvesteringar. Det är snudd på att jag hinner med…

Ett par dagar innan, avstämningsmötet, har jag en träff med handläggaren på FK. Då höll jag på att få hjärnsstörtning, också. Jag fick det några dagar för detta möte. Det var när jag fick kallelsen till avstämingsmötet som FK ”tog över” från mig. Jag är alltså den som egentligen initierat och begärt mötet men FK skickar en kallelse i den kallelsen kan jag bl.a. läsa:
”Vi vill redan nu upplysa dig om att om du vägrar medverka eller delta i utredningen kan det medföra att din sjukpenning sätts ned eller dras in.” Läs mer om det meddelandet på min andra blogg: ngn.blogga.nu Tisdag 2007-09-25.
Notera också att när man är sjukskriven och har sjukersättning så får man sjukpenning på den del man inte har sjukpenning för. Och att det är olika handläggare. Den som handlägger sjukpenning kan oftast inget om sjukersättning och tvärt om. Så här kan det bli även om du är sjuk för samma sak. Det märkliga är att omfattas din sjukdom helt av sjukersättning så är försäkringskassan lugn och du kan koncentrera dig på att lindra dina besvär och sköta eventuellt jobb.
Men blir du sjukare (samma sjukdom) och då hamnar inom sjukpenningen, ja då jagas du med blåslampa och handläggarna på FK är stirriga värre och väldigt ”på”. Och så, helt plötsligt, gäller inte reglerna för sjukersättning? Sjukpenningsreglerna ”går före”? Märkligt, mycket märkligt. Inte undra på att de går på knäna, inom FK.
Dessutom har de noll koll på din dokumentation om du omfattas av mer än ett regelsystem. Handlingarna är knutna till aktuell handläggare, personligen och är då denne borta så kommer man helt enkelt inte åt handlingarna, om de nu är inlåsta som de ska vara. Jösses!?

På avstämningsmötet bestäms inget annat än att jag ska göra det jag redan börjat göra.

På jobbet gruffar chefen om att jag kanske måste byta rum. Det rum jag har (och har haft i många år) behövs bättre till de som jobbar heltid. Jojo, sedär, så går tankegångarna gentemot de som är sjukskrivna och inte jobbar fullt ut, undan med dem bara. Läs mer på: ngn.blogga.nu 2007-okt-17.

De läkemedel jag för närvarande ”laborerar” med är: Diklofenak (bör jag ta minimalt med tanke på risken för hjärtpåverkan vid ansträngning (jag jympar ju emellanåt)). Alvedon + Brufen (eller Ipren eller Alindrin) eller Magnecyl. En kombination som inte ska föraktas. Tar det på morgonen och mitt på dagen vid behov. Paraflex + Alvedon till natten. Känns inte som om Paraflex har den muskelavslappande verkan jag behöver, men jag testar ett tag till. När det är riktigt spänt tar jag Stesolid till natten, någon gång per vecka.

Min sjukhistoria 2004 (2:a upplagan)

I mitten på januari köpte vi (jag) en hund, en långhårig Collietik, trefärgad. Hon fick namnet Tessie. Jag ville ha henne mest för att jag hade så mycket tankar som var inriktade på det sjuka. Jag var ofta vrång, arg och lättirriterad. Mina besvär upptog mitt liv mer och mer. Jag tänkte att ett sätt att bryta det där är att tvingas fokusera på något annat. Och hustrun var med på noterna.

I början på 2004 var jag och fick fotograferat hela ryggraden. Nedre delen såg snygg och ren ut. Övre delen som vid förra röntgen. Några månader efter slätröntgen digitaliserade de min halsrygg. En s.k. Magnetröntgen. Den visade att min ryggrad och en del ryggradsnerver var ganska så rejält tilltryckta, av s.k. osteofyter. Fast det stod det inte på utlåtandet. Röntgenläkaren som tolkat magnetröntgen kunde tydligen inte se skillnad på osteofyter och diskbråck (förstod jag senare).
Jag tycket det i alla fall var väldigt skönt att få se den där magnetröntgen. Nu såg jag ju vad det berodde på att jag var så dålig.

Kallduschen kommer i april 2004. Då träffar jag samma ortopedöverläkares som i december 2001, då sa han att det var inget att göra, det tar 3-5 år innan det går över och så sa han en andra massa dumheter. Ja t.ex. att nackbesvär och tinnitus har inget samband med varandra, det är ju två olika organ – sa han. Så jag hade inget större förtroende för den här s.k. doktorn och inga stora förväntningar heller.

Men fanskapet säger att det man hittat på röntgen och på magnetröntgen sannolikt inte kan orsaka de besvär jag har och att han inte kan hjälpa mig. ”Jag är bara en halv doktor”, sa han. Han sa också: ”Doktorerna på Ryhov och Sahlgrenska kan inte hjälpa dig heller, vi gick samma utbildning, jag kan lika mycket som de.”. Och sedan ville han inte skriva specialistremiss till neurolog. Det skulle bli billigare för mig om jag fixade det via min vårdcentralsdoktor. Och jag min dumme gick med på det… tänkte inte just då på att jag hade frikort – det hade ju inte kostat något extra.
Den obildade inkompetente doktor ställde till ännu mera djävulskap, han skrev ett remissvar till min vårdcentralsdoktor där han tydligt menar att de besvär jag har, inte kan förklaras med de fynd som gjorts. Det där remissvaret följde sedan med när jag sökte hjälp hos andra specialister. Och inom läkarskrået är de ruggigt kollegiala. Man går inte emot en kollega i första taget.

Jag var efter det alldeles matt och nästan apatiskt. Pendlade mellan ilska och ledsen. Jag var hemsk att leva tillsammans med, hustrun hade det inte lätt.

Jag vet inte var jag fick krafter från men något måste ju göras. Jag gav mig inte. Jag fick min vårdcentralsdoktor att skriva remisser till neurologer på NÄL, Sahlgrenska och till Kärnsjukhuset i Skövde. Och till neuroortopeden på Ryhov i Jönköping.

I maj 2004 kom nästa kalldusch. Socialdemokraterna förde ju en lysande borgerlig politik på den tiden. Så Försäkringskassan var på frammarsch. Jag tvångskonverterades från Sjukpenning till s.k. sjukersättning (f.d. sjukpension) . Detta för att man skulle spara pengar och att politikerna (sossarna) bestämt att sjukskrivningarna skulle halveras. FK klappade sig på bröstet och basunerade ut att man minsann klarat målet. Det de inte talade om var att sjukersättningen (antalet sjukpensionärer) rasat i höjden. Jag tappade ytterligare 1000 SEK netto per månad (”förlusten” var nu uppe i ca 3000 SEK per månad). Och på något konstigt j-a vänster fick de mig att känna mig som en bidragsfuskare.

Ganska omgående fick jag veta att väntetiden till Neurologen på NÄL var ca 192 veckor. Så de skickade helt sonika tillbaka remissen till mig, inte till min vårdcentralsdoktor? Efter ny kontakt med vårdcentralen så skickades en neurologremiss till Sahlgrenska i Göteborg.

I början på hösten 2004 började jag undra vad som hänt med remissen till Neurologen på Sahlgrenska. Efter mycket telefonerande och letande visade det sig att någon läkarvikarie eller liknande skickat remissen till Neurologen på NÄL. Och där fanns den inte?

Visste inte om jag skulle gråta eller bryta ihop eller åka och slå någon på käften. Eftersom jag är näst intill pacifist så tog jag kontakt med patientnämnden och gjorde en anmälan. Där hände inget.

Nu skickade vi remissen till Neurologen på Kärnsjukhuset i Skövde. Själv tog jag kontakt med Ryggkirurgiska i Strängnäs. Och så en remiss till Neuroortopeden Ryhof i Jönköping.

Nu hade jag fått problem med att gå. Orkade inte eller det tog liksom stopp. Skitjobbigt. Och alla besvär, värk m.m. var värre.

Som grädde på moset meddelade Neuroortopeden Ryhov att de kunde inte ta emot mig eftersom vår region, Västra Götalandsregionen tagit ett beslut (politiskt) om att man inte ska betala operationer och behandlingar utförda på Neuroortopeden Ryhov på patienter från VG-regionen. Jag var en sådan.

Jag funderade ett tag så ringde jag till en avdelningssekreterare på Neuroortopeden Ryhov och bad henne lägga fram min ansökan på doktorns bord med en undran om jag inte kunde få en second opinion, åtminstone. Jag ville ha en rådgivning. Det skulle kanske gå. Sa hon.

Jag får senare besked om att jag fått en telefontid 041201. Efter samtalet med kirurg på neuroortopediska i Jönköping så kände jag en lättnad. I andra ändan av telefonluren hade jag en människa, en doktor som faktiskt sa att visst förklarar röntgenfynden mina besvär. Jag nästan grät av lycka. Jag var bekräftad. Men in i det sista ställde remissvaret från ortopedöverläkaren på NÄL till problem. Men när jag ordagrant förmedlade vad den doktorn sagt så togs ingen notis om det remissvaret. Telefonkirurgen såg ju själv på plåtarna hur det såg ut. Dessutom fick jag då också bekräftat att röntgenläkarens remissvar på min MR också innehöll en del felaktiga tolkningar.

Remissvaret från telefondoktorn i sin helhet:
”Patienten har kontaktat mottagningen och bokats in på en telefontid med anledning av ovanstående remiss, där nackbesvär med rizopati C6 höger sedan 2001 beskrivs. Han berättar att han nu blivit sämre och dels fått symtom även från vänster arm, men även noterat en svaghet i benen vid promenader. MRT av halsryggen 2004-03-17 NÄL visar cervikal spinal stenos i nivåerna C4/5 och C5/6, där det är trängst i nedre nivån. Stenosen i denna nivå C5/6 är av den grad att den väl kan ge en cervikal rizopati liksom cervikal myelopati. Neurologisk bedömning är tydligen planerad i hemlandstinget, men oklart var den blir med tanke på väntetiderna. Rekommenderar att utredning hos neurolog eller nackkirurg sker efter prioritering med tanke på möjligheterna av en cervikal myelopati. Patienten är informerad att han enligt aktuella beskeden från Västra Götaland ej kan få remiss till oss för kirurgi här utan man hänvisar till Sahlgrenska sjukhuset.”

Ovanstående text innehåller massor med ”förlösande” information, för mig, bl.a.:
1. Jag fick en diagnos: Cervikal Spinal Stenos
2. Jag rekommenderas nackkirurgi med prioritet, på Sahlgrenska.
3. Det är en ordentlig känga till ortopedöverläkaren på NÄL.

Det här året präglas också av andra behandlingsbakslag. Bassängträning i sjukgymnastikens regi fick jag sluta med p.g.a. att värken i underarmarna blev allt för svår. Akupunktur & s.k. TENS fick jag under lång tid. Det hade god effekt på mina spända muskel men behandlingen frigjorde andra besvär, den perifera (ut mot händer & fötter) värken ökade. Och alla läkemedel jag tog skapade svåra magproblem.

Läs mer om min sjukhistoria på: Det hela började hösten 2001. År 2004