01 december 2007

Minnesstörningar

Eller vad man nu ska kalla det. Hustrun menar att jag inte lyssnar. Det är möjligt. Men jag kommer inte ihåg det i alla fall. Jag har ju inte ens ett minne av att jag ”inte lyssnat”.

Hustrun menar att det blivit oftare. Det är också möjligt, Jag vet ju inte?

I och för sig måste jag ju tro på henne de gånger hon säger att hon sagt något och jag i alla fall sett ut som om jag lyssnat och sedan glömt bort det.

Oavsett orsak måste vi hjälpas åt att börja skriva ned sådant där. Inte för att jag kommer ihåg det bättre om det finns skrivet på ett papper. Det händer att jag glömmer papperslapparna, liksom.

Utan det måste till ett system som är ”fast”. En plats jag kan gå och titta på. Vad ska jag komma ihåg tills idag. Mina egna grejor är ju inget problem, för det mesta, de har jag i min digitala almanacka. Fördelen med att de är digitala är att man kan sätta alarm på möten och dylikt. Annars händer det att jag glömmer det. Även om det finns skrivet.

Kanske en lite större almanacka i köket, på någon vägg? Eller en s.k. Whiteboard?

Ibland synkar vi våra almanackor, hustruns analoga med min digitala. Och efter det funkar det riktigt bra, ett tag, Om det inte bokas in något nytt, typ hustruprojekt. Om jag då inte omedelbart skriver det på en lapp och sedan genast går till datorn och skriver in det i min kalender – då är sannolikheten maximal för att just den händelsen, faller bort.

Hustrun menar att jag också ska förlita mig till en analog almanacka. Kanske? Men hur får man en sådan att pipa? Och så måste jag ju i så fall verkligen börja bläddra framåt. Vad händer de kommande dagarna?

Hon har kanske rätt? Man ska inte förlita sig för mycket till den digitala tekniken. Sårbart när det pajar.
En kombination av en Whiteboard och en vanlig almanacka är kanske det optimala och om jag sedan vill komplettera med att också ha det digitalt? Tja, varför inte?

Kolla också mina andra bloggar: NGN-Blogglista. ngn.blogga.nu är uppdaterad.

Andra bloggar om: ,

3 kommentarer:

Gunveig sa...

Vår familj kör med en familjekalender i pappersform som hänger på väggen, där alla har en egen kolumn och alla skriver in sina egna grejer. Annars har jag ingen koll på var jag har mina döttrar. Systemet fungerar bra så länge alla kommer ihåg att skriva in. Om det blir ändringar kommunicerar vi ganska mycket med textmeddelanden på mobilen. Vi går också igenom morgondagens program när vi äter middag. Alltid fastnar det någon liten gnutt av information. Mitt eget program försöker jag hålla så att det är ganska lika alla veckor, terapitider och sånt.
Kramar

Kristina sa...

Nisse!
Känner igen mig i dåligt minne. Skrev lite funderingar om det på min blogg igår. Ska ta reda på samband. Jag måste ha glasögon, nycklar, telefon och allting i snören för att sätta fast det på mig, annars lägger jag det någonstans, samt skriva upp allt som jag ska göra. Hur blir det så här?
Vi får starta en insamling till GNYu dementa minnesfond..
Kram

Nisse-Protesterar-mot-kommentar-begränsningen! sa...

Efter tuffa överläggningar med hustrun resulterade det i att jag skaffar en liten (s.k. analog) fickalmanacka. (redan gjort)

Där antecknar jag både privata och jobbgrejer. (håller på)

Sedan ska jag och hustrun ha tätare s.k. synkmöten. (kommer väl...)

Och så avvaktar vi centralt placerad (analog) noteringsgrejs för "akuta" händelser.

Hustrun kom där med den då lysande kommentaren: "Jag får väl sätta på och ta med mig min mobil." De ni, det är ett stort steg! Sedan ska det ju bli verklighet också...